Hejdå!

Jaa, då var det värsta gjort. Att säga hejdå var faktiskt riktigt jobbigt. Jag VET, det "bara" är ett år. Å jag vet att vi ändå inte ses jätteofta annars heller. Men jag har alltid "haft" henne. I 11 år har vi haft tillgång tillvarandra nästan hela tiden. Men nu, bara av att veta att hon är på andra sidan jordklotet, och att hon ska vara där i ett år, gör det hela så mycket svårare. Man kan inte hälsa på över en kväll bara sådär, inte ens över en helg. Hur som helst.. Jag tänker inte bli så mycket djupare än så. Det känns jobbigt, så är det!

Lite hejdå-mys:)

Hejdå-kalaset var.. Trevligt? kul? Jag vet inte.. Det var jättekul att vi han ses igen innan hon åkte och det var jättekul att träffa några av de andra. Men det är klart att det kändes lite skumt. Men det gick bra hela kvällen, det gick att hålla masken lixom. Tills det var dax att åka hem.. Då vreds kranen på och tårarna kom. Usch!

Ont i hjärtat!

Jag har gjort en blogg till Andrea. Det var hennes idé, för hon vet lika väl som oss andra att hon kan vara kass på att smsa, maila och hålla annan liknande kontakt. Så nu har hon ingenting att skylla på:) Bara ett litet inlägg och alla vet att hon lever. Nu återstår det bara å se om hon kommer använda sig av den oxå, haha!